Syns det inte, så finns det inte.
Kategori: Allmänt
Jag började på den här texten redan i Maj efter att ha läst en text om missbruk. Jag skrev aldrig klart texten i Maj, men hittade den igen och känner att det fortfarande är lika aktuellt och valde därför att nu skriva klart den. Texten jag läste var skriven av en tjej som heter Frida. Tack Frida för att du fick mig vilja skriva den här texten!
Jag fastnade redan vid rubriken som var "vi måste våga prata öppet om missbruk".
Det var länge sen jag kände att en text berörde mig så mycket som denna text gjorde, hon prickade mitt hjärta, mitt i prick och jag frös till. Så galet att det känns som att texten skulle vara skriven av mig själv, men istället är den skriven av en helt annan person. En annan person, som har känt och känner precis det jag känner.
Hon skriver om hur tabubelagt det är att vara missbrukare, det har vart tabubelagt så länge och är fortfarande. Den känslan om att folk vet om vad som pågår i en familj, men ingen vågar säga något, att låtsas som ingenting, det känner jag så väl igen. Ingen vågar säga någonting och framför allt, ingen vågar sträcka ut sin hand.
Jag minns när jag insåg att min syster var missbrukare, jag sa aldrig riktigt ordet högt. Jag använde andra ord, men inte ordet missbrukare. Jag minns att när jag var arg kunde jag kalla henne för "jävla knarkare" för knarkare kändes som någonting man var bara för en liten stund, något som gick över. Nästan som att om jag sa knarkare så skulle de inte bli långvarigt, utan då var hon kanske bara en "partyknarkare". Jag insåg dock att den enda skillnaden på missbrukare och knarkare, var att det var två olika ord men med precis samma innebörd. MISSBRUK, att ett så litet ord kan vara så svårt att säga och framförallt att acceptera och inse. Men också att ett så litet ord, kan orsaka så mycket smärta.
Aldrig trodde jag att ett ord kunde göra så ont som det ordet gör. Missbruk gör ont, inte bara på personen som är det utan också för dem som står personen nära och som bryr sig om personen. I detta fall min syster.
Jag känner igen mig i det Frida skriver om att i början pratade jag inte om att min syster var missbrukare, det var egentligen inte någon förutom mamma pappa och min syster jag pratade med det om. Jag trodde att folk skulle se mig annorlunda, se min familj annorlunda. Så därför byggde jag upp den fasaden, fasaden som visade att allt var bra och att vi var lika lyckliga och normala som innan.
Att vara rädd för att vara annorlunda, onormal, konstig. Ingen jag kände vid det tillfället hade någonsin pratat om missbruk högt på det sättet. Visst, jag hade hela mitt liv vetat att min farfar var alkoholist, men det pratades aldrig mer än så om det. Jag visste att det var därför min pappa och hans bröder inte pratade med min farfar och därför jag aldrig ens hade träffat honom. Men jag visste så lite, jag visste vad ordet alkoholist betydde i ordboken, men jag visste absolut inte vad det betydde i praktiken.
När det hade gått en tid visste jag också att de flesta i min släkt, vänskapskrets och bekantskap visste en del om vad som hänt. Folk pratar, det är väl ingen nyhet. Det sjuka var att det var så få som faktiskt frågade mig om det, nu i efterhand kan jag inte minnas att knappt någon frågade eller pratade om det direkt. Jag antar att ingen vågade, för syns det inte så finns det inte, right?
Jag var vid den tidpunkten väldigt besviken på vissa av mina vänner och delar av min släkt. För jag förstod faktiskt inte hur man bara kunde låtsas som att ingenting hände, när det egentligen var allting som hände. Hur någon som stod så nära kunde lägga en kommentar som "det är väl bara banka in lite vett i skallen på henne" som om det vore en engelskglosa min syster skulle lära sig.
Jag tycker det är så galet att det ämnet missbruk fortfarande idag 2016 är så himla tabubelagt, eller ska vi kanske kalla det mörklagt? Familjer och anhöriga gör allt för att mörklägga vad som pågår i familjen, mottot "syns det inte, så finns det inte" passar fortfarande lika bra. Ursäkterna haglar täta till varför någon i ens familj dricker, tar droger eller tillexempel spelar. Det känns inte som att det har förändrats ett dugg jämfört med det året jag fick reda på att min syster var missbrukare och det var 2011. Fem och ett halvt år senare och vi står enligt mig fortfarande på exakt samma plats.
Nu i efterhand känner jag mer att varför ska vi inte prata om det? Hur ska vi kunna hjälpa varandra om vi inte inser problemen? Hur ska en person med ett missbruk kunna få hjälp, om deras nära och kära inte ens kan erkänna att det finns ett problem och ett missbruk. Det må låta som en klyscha, men första steget till förändring är att erkänna att det finns ett problem. För får missbrukare inte hjälp, finns det kanske inte en chans till förändring. Och jag är oerhört stolt över min syster som vågade ta hjälp och göra en förändring och också vara öppen om det! För jag tror att genom att våga vara öppen om det, hjälper man andra i liknande situation och ger andra hopp om att man inte är ensam.
Så till alla er som lever eller har levt med en missbrukare eller kanske är missbrukare, så vill jag bara säga:
Våga prata om det, våga erkänna det och framför allt våga ta hjälp! Missbruk är minst lika jobbigt för de anhöriga som för missbrukarna själva. Ni är inte ensamma och om vi vågar prata öppet om det, kommer det tillslut finnas ännu mer hjälp att få!
