PANIKÅNGEST
Kategori: Allmänt
Jag minns det så väl, gången då det hände första gången. Dagen för fem år och ett halvt år sen då jag för första gången trodde att jag höll på och dö.
Jag befann mig hos min dåvarande pojkvän, som varje eftermiddag när jag kommit hem ifrån skolan så låg jag i hans säng och väntade på att han skulle komma hem från jobbet. Klockan slog 16.33 och äntligen hörde jag ytterdörren öppnas, äntligen behövde jag inte vara själv längre.
Under tiden jag låg och väntade på honom, hade jag känt mig ledsen och nedstämd och lite konstig, jag hade en stor klump i magen. Jag tänkte att det berodde nog bara på att jag saknade min pojkvän så mycket och det skulle bli skönt nu när jag äntligen kude krama om honom.
Jag hörde när han gick uppför trappan och jag vart nästan nervös. Sekunder senare stod han i dörröppningen, jag vart så glad att se honom men samtidigt växte sig klumpen i mig ännu större, hade jag fått tillbaka känslan av att vara nykär?
Utanför fönstret föll regnet och termometern stod på 0 grader. Han kom och la sig bredvid mig i sängen, jag bad honom hålla om mig och värma mig, jag var frusen och ville att han skulle tina upp mig precis som han brukade göra.
I samma stund som han la sina armar om mig, var det som att klumpen i min mage exploderade, som att någon knutit ihop mina luftrör och mitt hjärta sparkade bakut och slog fortare och fortare. Jag fick ingen luft, jag kunde inte andas. Jag höll på att dö. Jag kunde inte ligga kvar där, jag måste bort. Han kan inte se mig dö.
Jag sprang in på badrummet som låg precis intill sovrummet, vad fan var det som hände? Vad skulle jag göra? I ren panik la jag mig på golvet och stirrade upp i taket, jag försökte allt jag kunde med att få ner luft i lungorna, det gjorde ont, så jävla ont. Mina panikslagna andetag brände längst luftrören. Hjärtat slog så hårt och panikslaget så det kändes som att det skulle flyga ur bröstet. När jag låg där på golvet var det enda jag kunde tänka "jag kommer dö".
När minuter som kändes som evigheter gått, kom jag på mig själv med att räkna regndroppar som föll på fönstret i taket i samma takt som tysta tårar föll längst ner min kind. Mitt hjärta hade återgått till sina normala slag och det kändes plötsligt lite lättare att andas, jag var inte död.
Jag satt mig upp, torkade mina tårar och borstade igenom mitt hår och gick sedan tyst tillbaka in till sovrummet. Jag skämdes och jag bestämde mig för att jag inte skulle berätta det för någon för det skulle ändå inte hända igen, trodde jag....
Kusinvitamin i åby säger:
Älskade fina kusin! Du vet att jag finns om du behöver prata! 💗 Vi älskar dig!